tisdag 30 juni 2009

Varför??

Så va den här, den lite jobbiga dagen, vaknade glad och varm, tills jag kom på de, att de är den dagen i da... ja hade planerat mycke för denna dag, kärlek, kyssar å mys. Det är nämligen 7 år sedan micke och jag blev tillsammans i dag...
Varje år har vi pratat om att ha picnic på den plats vi blev tillsammans på, men de har regnat eller vi har haft nått annat för oss, men i år hade ja bestämt mig för att de verkligen skulle bli av! Men nä. De gör ont i dag! Inte för att ja saknar honom eller vill ha honom tillbaka, inte så, utan de gör ont att han bara reste sig å gick. Att han aldrig skulle göra så mot nån annan, han är inte sån, så varför förtjänar ja, som har slitit så hårt för oss, att bli behandlad så förnedrande??

De e tungt i da, ja trodde verkligen på oss!!


Den här låten lyssnade ja på 1000 gånger den sommaren vi träffades! Denna låt är verkligen en låt som får mig att tänka på den sommaren.



Egentligen vill ja bara ringa honom å fråga hur fan han kan göra så här mot mig... men nä, ja kommer inte göra de... ja kommer bara överleva denna dag!

Jag vill ha ett förlåt! JAg vill höra honom säga förlåt, förlåt Karin, du förtjänade inte detta, de va så dumt av mig! Tror ni ja kommer få de?? Ett förlåt?

5 kommentarer:

  1. Gah, det måste svida så i hjärtat! :// Att bli så påmind om hur det -borde- vara men inte är... Få saker är så sorgliga som när kärlek dör... Men för att något ska dö måste något ha levt. Och det är också värdefullt i sig.

    Massa kramar!!

    SvaraRadera
  2. Usch vilket inlägg. Jag lider med dig verkligen. Jag har också varit med om en del hemskheter trots min unga ålder på 23. Jag vet hur det är och man går vidare men det tar den tid det tar.
    Hoppas allt blir bättre. Tänk på att du har 3 underbara barn som älskar sin mamma över allt annat på jorden.

    Kram din vän Martina från Halmstad (som läser din blogg varje dag)

    SvaraRadera
  3. Hej Matina!

    Oj va kul att du läser min blogg varje dag!! Vilken ära!
    Min dag i da gick faktiskt mycke bättre en ja trodde, tung i morse, men blev bättre å bättre ju längre den gick :)
    Tack för stödet, de betyder jättemycke!!

    KRAAAM
    Karin

    SvaraRadera
  4. Va kul att du uppskattar min kommentar. Har velat skriva nån kommentar länge men har varit osäker på om du tycker att jag inte skall lägga mig i eller något. =) Även om inte du känner mig så genom din blogg känns det som om jag känner dig en gnutta iallafall...=)

    Kram Martina

    SvaraRadera
  5. Hej Martina
    Klart du "känner" mig å ja blir jätteglad när jag får komentarer!! Så fortsätt gärna med de! Ibland är det svårt att "se" vad som är bäst för en när man är mitt i sorgen och då behöver man komentarer från "nyktra" ögon :)

    KRAAAM
    Karin

    SvaraRadera