Blir så ledsen på mig själv!! Va de inte jag som för några dagar sen skrev att jag skulle skita i min kropp och njuta av livet.... jo de gick ju bra... i går tappade jag helt fotfästet när jag såg bilderna på mig själv i från Taxinge slott :(
Direkt blev ja deppig och ville inte nånsin gå utanför dörrn nå mer om ja ska fortsätta att se ut såhär! Det jobbigaste är ju att jag är sjuk, så jag kan inte piska ut mig själv i spåret och ta en spring runda. Nej, ja ligger här å blir tokig på allt jag inte får äta, som jag helt plötsligt blir väldigt sugen på!
En annan anledning till att jag blev så utseende fixerad just nu, är den där hemligheten jag pratade om tidigare.... Det är nämligen så att vi skall åka till Thailand!! ÅÅÅÅ va kul tänker ni!
NEJ, tänker jag, jag måste visa mig i bikini, tänker jag! Ok om det va bara vi i familjen som skulle åka... men vi ska ju åka med Mickes familj, hans lillebror, och storasyster med familj, plus svärföräldrarna. Jag får grym ångest när jag tänker på att jag måste visa mig i bikini för dom.. grym ångest! Jag vill helst bar gråta!
Jag har 16 kilo jag skulle vilja gå ner, å vist skulle man kunna klara det på 6mån, de e ju bara 0,5kilo i v... men med tanke på att jag i dag botade min ångest med choklad....
Ja vet inte vad jag ska säga... ja blir bara så ledsen...
Jag kan lova att det tar emot att lägga upp detta kort!! Varför står ja sådär med benet??!! Å varför fick jag inte min mammas kropp??!! Det är min mamma som står brevid...
Jag vet exakt hur du känner.
SvaraRaderaHur många gånger har jag inte haft en trevlig dag, till och med känt mig ganska fin och sen får man se korten och inser att man ser ut som en tjock jävla idiot?
Många gånger.
Men grejen är att det är ju bara man själv som ser det på det viset!
När jag tittar på det där kortet på er från Taxinge slott ser jag bar en väldigt vacker ung kvinna. Du är JÄTTEFIN!!!
OK, om du ger dej faan på det så kan du gå ner 0,5 kg i månaden i ett halvår och vara smalare i Thailand. Men är det det som är den stora utmaningen egentligen?
Nixpix säger jag.
Den stora utmaingen är att känna i djupet av sitt hjärta att man duger precis som man är här och nu. Sen kan man börja jiddra med de 16 jävla kilona och då kanske man lyckas på riktigt, om man fortfarande vill alltså.
VARFÖR SKA DETTA VARA SÅ SVÅRT???
WHY WHY WHYYYYYY?????
Den stora gåtan i mitt liv.
Problemet är ju att man inte ser på sig själv med kärlek utan bara med kritik. Vem har sagt att det inte är fint att vara kurvig??
varför tycker man det är fint på andra och inte på sig själv??
Men hör nu vad jag säger:
Du är supervacker, snygg, sexig, söt och fin - precis som du är.
Sluta titta så elakt på dej själv och gläd dig åt resan i stället.
Gud vad härligt, jag vill ocksååå..
Kram H
Bra sagt av Helena! Hon tog orden ifrån mig - men jag stjäl dem tillbaka.
SvaraRaderaPå den bilden ser jag tre vackra generationer i olika åldrar och storlekar, ingen mer rätt än den andra.
Men samtidigt vet jag att ens ögon har andra pupiller än vad andra åskådare har. Man ser precis ALLT man hade lyckats förtränga. Men det där "allt" finns inte. Det är påhittad, av en känsla av oduglighet.
Och den stora frågan är - kommer du älska dig själv (mer) efter att ha försvunnit på 16 kg? Eller kommer du fortfarande söka annan bekräftelse på att NU duger du. Ta det inte personligt, jag pratar även till mig själv. Till alla dem som känner såhär.
Det är här mina utmaningar kommer in. Jag förminskar inte din känsla för den är också verklig - för dig. Skillnaden mellan kroppskomplex och att ha fått en erkänd sjukdom, BDD, är att komplexen inte blir hela ens liv. Att de inte har klor som får en att kvävas. Även om det är nog så jävla jobbigt att känna att man inte duger - men livet fungerar ändå.
Du har fortfarande chansen att ta bort den känslan och fortfarande ha ett härligt liv! Är man BDDsjuk är vägen så mycket längre för man har glömt hur det kändes att leva.
Att som BDDsjuk få höra att man duger, ger för stunden en kort bekräftelse. Men det är när man får kaoset inom sig igen, alla tankar, känslor, minnen - då måste man ha sin egen bekräftelse att ta till.
Det gäller även för de med komplex som inte har blivit en sjukdom. Därför - säg till dig själv dagligen att DU är vacker som du är, att du har en kropp som bara finns i ett original! För du är vacker - dina kurvor vill dig inte illa. Och de kan bara såra och skada dig om DU tillåter det! Utan din känsla är kroppen totalt ofarlig rent psykiskt för dig.
Man kan även såra sin kropp genom att skjuta upp saker man längtar efter. Om du t ex skulle strunta i hela resan, eller vara fullt påklädd på stranden, på grund av detta skulle din kropp bli väldigt sårad, hur löjligt det än kan låta. Det som menas är att du ger den skulden för allt - när det egentligen handlar om att DU inte känner att DEN duger. Utan dig är din kropp bara ett skal. Med dig kan den få liv - stoppa den inte från det!
Kramar <3