Jag gillar verkligen inte att vara ensam! Minuterna går i snigelfart! Ja känner mig matt i hela kroppen, vill bara dra täcket över huvudet å sova! Jag är ju inte helt ensam, jag har ju lilleman :)
Denna envisa lilla filur som hela tiden testar gränser och säger NEJ till allt man frågar och föreslå.... förutom glass så klart :)
Han är helt underbar min lilla Rasmus, så mjuk och go mellan NEJ:en, men av någon anledning så räcker inte hans sällskap, jag vet inte varför.
Kan det vara för att jag är skiljsmässo barn? Hur får jag mina döttrar att inte bli som mig?
Jag mår inte bra över att vara ensam, mina tankar flyger runt och jag tappaer helt forfästet, allt som annars är så självklar betvivlar jag just nu! Vet inte vad som är fram och bak på mig själv.
1 kommentar:
Jag känner igen det där alltför väl. Jag har väl varit ensam i tre år nu, om man ska se det så. Och jag håller på å bli galen. :) Så blir sociala människor utan människor.
Men jag tror detta kan vara en bra övning och chans för dig att umgås mer med dig själv. Egentid. Att uppskatta det.
Jag saknar dig!
Kramar
Skicka en kommentar